Jag har varit på brandutbildning med jobbet.
Bortsett från att ingen annan från jobbet var där.
Och att ingen utbildning pågick. Fel dag? Kanske hade jag bara drömt att jag skulle dit och träna på att släcka eld...jag vet inte.

Jag vet inte. En mening jag kommer på mig allt oftare med att säga.
Som barn vet man inte så mycket. Som ung vet man allt.
Sedan inser man att man plötsligt inte vet så mycket alls egentligen.
Men att inte veta är inte någon sjukdom som måste botas.
Kanske är det snarare en befriande medvetandefas.
För där någonstans öppnar tron upp sina gyllene portar.

Att tro är att överlämna sig själv till något större.
Till en kraft som bär, en kraft att vila i.
Jag har alltid haft en stark tro. Alla behöver vi tro, vare sig det är på oss själva som individer eller på "en högre makt" som det ofta kallas.
På något sätt verkar det vara skamligt att tro på gud.
Många verkar tro att man som troende per automatik köper hela bibelns koncept om ondska och godhet, himmel och helvete. Eller att man måste vara kristen.
Därför är det inte många av de jag känner som vågar säga att de tror på Gud.
Själv tror jag både på himmel och helvete men bara som begrepp,
och bara som något som existerar i detta liv.
Jag ogillar alla former av organiserad religion och trots att kristendomen är den tro jag är uppvuxen med och som kanske ligger mig närmast till hands,
så kan jag då rakt inte anse mig vara kristen.
Jag gillar inte heller syndabegreppet. Synd och straff.
Bokstavligt talat betyder synd "att missa målet", vilket skulle göra mig till en syndare på daglig basis.

"Behandla din näste så som du själv vill bli behandlad"
är en mening som räcker långt. En gyllene regel.
Utan tron på att jag inte är ensam skulle jag för länge sedan förlist som ett skeppsvrak på öde hav. Drunknad i min meningslösa inre tomhet.
Och det spelade ingen roll hur många människor jag fyllde mitt liv med eller hur mycket aktiviteter jag fyllde dagarna med för tomrummet fanns ändå kvar.
Min tro var stark, men den handlade uteslutande om att världen kunde göra mig lycklig. Med tillräckliga mängder av bekräftelse och kärlek...
JAG bestämde själv vad som var bäst för mig att tro på.
Ändå har jag aldrig vetat mitt eget bästa.
Att känna att jag genom min tro vägleds i de val jag gör, så överlämnar jag en del av mitt kontrollbehov och även den press jag alltid känt på mig, att jag måste göra saker på ett speciellt sätt för att det skall vara bra.
Jag vågar ge mig ut på okända vatten eftersom jag känner tilliten att allt ändå kommer att bli bra.
Bra på sätt som jag inte tidigare vetat om kunde vara bra.